Vad en bortglömd rotfrukt kan göra med fredagströttheten.

Fredagkväll. Ingen har någon större lust att laga middag. Ingen har planerat.
Jag ställer mig i kylskåpsdörren och glor lite håglöst. Vad har vi. En sablars massa mjölk. Smör. Sylt av alla de sorter och mängder av små burkar med heta röror. Ett visset salladshuvud och ett lätt torkat halvt vitkålshuvud, en hel säck med lök. Min standardrätt, stekt vitkål med lök kryddat med en massa härliga kryddor skulle jag själv kunna äta varje dag, men jag vågar inte utmana familjens tålamod för ofta. De gillar det men inte lika mycket som jag och jag vill ju inte att de ska lessna på min älsklingsrätt!
Så får jag syn på två påsar jordärtskockor längst ner i den där lådan där vi har dumpat löksäcken.
Få se nu. De där köpte jag ju för flera veckor sen. Jag tar upp dem i ljuset säker på att de är alldeles mjuka och äckliga. Men de ser rätt hyggliga ut!
Vips har jag bestämt, jordärtskocksoppa får det bli. Det som var tanken då för några veckor sen då de hamnade under löken och glömdes bort.

Är inte det ett av våra största välfärdsproblem, detta med att kylen är så fylld att saker hamnar bakom varann och glöms bort och förstörs? Jag tänker att jag genast måste bli bättre på att använda upp det vi har. Jag bestämmer mig för att det  blir ingen mer handling förrän kyl och skafferi är tömda...

Jordärtskockorna var i fint skick. Någon hade blivit lite mjuk och fått röda fläckar men det skar jag bort och jag sände en tacksamhetens tanke till rotfrukter överhuvudtaget och deras trevliga förmåga att hålla sig fräscha länge.

Två påsar skockor, ett gäng grodda mandelpotatisar kokar jag nu med en grönsaksbuljongtärning tills mandelpotatisarna börjar falla sönder. Skockorna skivar jag för att vi ska få mat fortare. Jag drar pannan från plattan häller i ett helt paket grädde, det är ju fredag! (Grädden kommer från Norrmejerier FÖRSTÅS - bor du i Skåne tar du Skånemejerier, Stockholmarna tar Arla, ja ni fattar grejen, kör lokalt för böfvelen!)

Nu är soppan klar efter att jag smakat av med salt och peppar. Oj vad jag smakar. Soppan är ju så himla god!
Nu vet jag av erfarenhet att tre av mina fyra tonåringar inte blir mätta på soppa. Det är en slags naturlag. Jag måste alltid kötta till det lite. Det gör jag med vitlöksbröd och parmesanchips.
Jag pressar tre vitlöksklyftor i en skiva rumsvarmt smör, breder detta på rostebröd och sätter in i ugnen en stund. Innan har jag använt ugnen till parmesanchipsen som bara består av små högar med riven parmesan som får smälta en liten stund i ugnen och sen tas ut för svalning. De håller ihop fint sen i form av små chips. Vad du gör, hoppa inte över dem, sältan från parmesanen behövs som kontrast till den lena, mjuka soppan. De hade kunnat få mer snygg färg men vad tusan, hungern skrek att färgen är oviktig och hunger måste man lyssna på!

MATEN ÄR KLAR!

Inspirationen som väcktes av de gamla bortglömda jordärtskockorna räckte till en efterrätt också. Typ världens enklaste och en av de godaste. Hallon med vaniljkesella. Tycker ni hallonen ser frysta ut?
Då tycker ni rätt. Jag tycker nämligen att det är det godaste som finns när de är mjuka men alldeles isande kalla inuti. Som den godaste sorbet.

Smaskens!