söndag 5 oktober 2014

Postkö och bankbok.

VETENSKAPENS HUS.
Förut var det postkontor och många är vi säkert som köat där. Jag brukade passa på att beundra taket och golvet när jag satt och skulle ta ut eller sätta in pengar. Det var på den tiden man hade en bankbok (eller hette det postbok?) som postkassören skrev in siffrorna i för hand. Hur mycket man tog ut eller sattes in antecknades prydligt och vad slutsumman blev. Efter ett tag blev det en mackapär som bankboken ställdes i och så skrevs siffrorna med maskinskrift istället med ett speciellt knastrande printljud, men jag tyckte det var finare med det handskrivna.
Bankböcker. Det vet inte de unga vad det är.
Bankböcker och postköer.
Men golvet och taket finns kvar och nu kan man äta en god lunch och samtidigt lyssna på en föreläsning om man har lust. Vi fick höra och se en industrirobot som dansade balett ur föreställningen Svansjön. Märkligt och konstigt men härligt. Forskare i dans visste jag inte ens att det fanns, än mindre robotdans.
Soppan var god. Pumpasoppa med chili värmde gott i höstrusket.





Vetenskapens hus och restaurang Unik. Väl värt ett besök. Vill du lyssna på något vetenskapligt så kolla in vilka föreläsningar som bjuds här. Och vilken mat som bjuds finns här.

onsdag 24 september 2014

Med smak för det goda

Höstens första ruskpricksdag slank vi in hos surdegsbagaren, som egentligen heter Bensbyns brödbutik & café, i Luleå. Hit går vi för att köpa goda lördagsbrödet och bästa bullarna eller så sitter vi ner en stund och planerar framtiden eller pausar livsrejset.
Det är så mycket spännande på gång och vi har båda förändrat våra liv ganska ordentligt det här året.













Interiören hos surdegsbagaren bjuder på många blickfång och porslinet minner om mormor.

Ett kafé ska ha gott fikabröd, bra kaffe och te, trevlig personal och hemskt gärna inspirerande miljö. Allt detta finner vi hos Bensbybagarn.





 

Kaféet, som ettårsjubilerar i dagarna, finner ni i hörnet vid korsningen där Kungsgatan möter Storgatan.

tisdag 2 september 2014

Höstupptakt!

Ååå vilken sommar vi haft i Norrbotten!!!
Den soligaste, regnfattigaste, varmaste på år och dag.
Alla älskar inte värme men jag hör till dem som faktiskt njuter hejdlöst av långa varma högtrycksperioder då man vänjer sig vid att lämna hemmet utan extra tröja och kan lämna saker ute över natten utan att oroa sig för att det ska bli förstört av plötsliga regnskurar. Jag älskar känslan av att det ska vara värmebölja i veckor. Det är ju så sällan!

Luleå vann solligan och det kan ju förstås sticka i ögonen på alla kommuner i länet som haft minst lika många om inte fler. Jag tycker att vi delar på den där vinsten allihopa som bor i Norrbotten och gläds åt det faktum att vi alla har fått lapa mer sol än vanligt och fyllt på depåerna riktigt ordentligt inför den långa mörka vintern som vi ju har framför oss.
Grattis Norrbotten! Vi vann solligan!!!

Men nu är det höst. Även om det kanske rent meteorologiskt fortfarande är sommar känns det som höst eftersom skolor och jobb kört igång med full fart.

Både Birgitta och jag som driver den här bloggen har nystartat våra liv den här hösten. Birigtta har satsat helt och hållet på sin frilansverksamhet (Heja heja!) och jag har faktiskt börjat på universitetet. Jag ska bli mellanstadielärare.

Vi är två mittilivet människor som vågat göra något nytt. Det känns befriande roligt även fast det krävts en hel del mod och  massor, massor av våndor.

Det känns bra att våga och rekommenderas varmt till alla som kan och vill.
Det är aldrig försent att försöka leva upp till sina drömmar, och inte heller att hitta på nya!

På hösten vaknar alltid något husmoderligt till liv i mig. Det är ytterst tillfälligt och lätt förbifladdrande så det gäller att fånga det i flykten. Skörda, bunkra, sylta, safta, baka. Det är nog ganska vanliga sysselsättningar i de norrbottniska hemmen de här veckorna.

Häromsöndagen bakade jag några egenpåhittade kakor som blev riktigt goda. Vi kan kalla dem tumkakor för att jag gjorde ett hål med tummen och fyllde dem med pappas goda sylt av hallon och krusbär. (En suverän syltblandning bara så ni vet!)

Jag googlade fram ett recept med sökordet syltkakor, valde vilket som, följde det på ett ungefär och tillsatte lite kallt kaffe i degen. Kakorna blev svagt bruna, doftade milt av kaffe och som sagt, den där krusbärs/hallonsylten går inte av för hackor så med den i mitten blev det hur goda kakor som helst.
Det tog en kvart så var de slut.

Men jag hann fota dem innan!





torsdag 5 juni 2014

Världsarvet Gammelstad.

Ni som varit på Gotland i Visby har säkert upplevt den där känslan att när man går omkring i de trånga gränderna känns det märkligt att det faktiskt bor människor där mitt i turistattraktionen. Man vill helst sätta näsan mot fönstret och glo in och se hur de har det de där lyckostarna som bor i den där vackra sagomiljön. Det är säkert de som gjort det också eftersom alla fönster är helt täckta med gardiner och saker som gör det omöjligt att kika in...

I Gammelstad får man samma känsla. Stugorna ligger nära gatunivån och man passerar alldeles inpå och lusten att kupa hädnerna och kika in är ibland oemotståndlig.
Gammelstad är så himla mysigt att det är en fröjd att promenera omkring där och känna historiens vingslag. Allt är bevarat och inga större moderniteter syns till. Det är faluröda fasader så långt ögat når. Väldigt vackert!
Vår familj har turen att ha en kyrkstuga och inte bara det, min mamma och hennes tre systrar har alla fyra varsin stuga alldeles bredvid varann. Slumpen gjorde att alla systrar lyckades få tag i stugor på samma lilla gränd.
När jag var barn flyttade vi ut till vår kyrkstuga så fort skolan slutade och sen bodde vi där ända tills skolan började igen. Fem personer i en liten kyrkstuga och det var hur mysigt som helst. Min händige pappa gjorde allt så praktiskt som möjligt. Han snickrade i compactlivinganda innan det ens var uppfunnet. Han byggde våningssäng med bredare underbädd, han gjorde en stege upp till en liten liten skrubb på övervåningen där jag och min bror fick sova. Stegen var samtidigt en förvaringslåda i varje trappsteg. Han byggde smala skåp som inte tog så stor plats men ändå svalde tallrikar (som stod upp som i en tallrikshylla), muggar och glas. Han byggde en ställning som hyste både vattenhinkar och spisplatta och han snickrade till och med matbord och bänkar i små mått så att vi alla rymdes utan att det tog för mycket golvyta.

Toalett och färskvatten fanns i en närliggande byggnad som alla med kyrkstugor  fick nyttja. Maten lagade mamma på järnspis och ibland gick vi till mormor och morfar som bodde i ett litet pensionärshus en bit bort och badade i deras badkar. Men lika ofta cyklade vi ner till älven med de långa sandstränderna (Storsand) och tvättade oss om kvällarna.
När jag var barn var det alltid sol och vackert väder. (Visst var det så förr, eller minns man bara de soliga dagarna?)
Vi ungar rände runt i världsarvet och njöt av livet. Alla kusiner bodde runtikring och det var verkligen en total idyll med lek och solsken varje dag. Precis som barnen i bullerbyn!

Gammelstad kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Mina lyckliga barndomsminnen finns där och jag kan inte minnas att jag längtade hem till stan (där vi bodde resten av året) en enda gång under det evighetslånga sommarlovet.


















 Alla som inte varit till Gammelstads kyrkby har något fantastiskt att se fram emot. Det ÄR faktiskt oerhört mysigt och fint. Det är unikt med så många stugor (över femhundra) samlade och samtliga ägs privat av människor i Luleå med omnejd. Varje sommar lever byn upp och människor som äger stugorna öppnar upp sina fönsterluckor, sopar sina stentrösklar och sätter ofta en pelargon i fönstret. De dricker kaffe och träffar stuggrannar. Sen invaderas gränderna av turister från hela världen och råkar man vara där med öppen dörr så får man räkna med ett och annat besök. Det är som att alla vi med kyrkstugor är turistguider och det är bara trevligt!
HÄR kan du se mer bilder och läsa mer fakta.




söndag 11 maj 2014

Varma vindar sveper över världen.

Känner ni vindarna?
De är varma och mjuka och sveper snart bort de kalla vindarna som blåst upp sig allt starkare de senaste åren.
Det känns som att det är på gång en stark motvind.
En vind mot rasism och hat. En vind som sprider kärlek och hopp.

Jag tror att det vänder snart. Det känns som att de där ljumma vindarna letar sig fram i varje vrå. Överallt känner jag pustar av välvillighet rakt i ansiktet.














I helgen kändes en särskilt varm stark vind i Luleå då massvis med människor satte upp hjärtan utanför stadshuset som en kärleksaktion mot de nazistiska slagord som försökt göra sig hörda i staden.
Nu kanske en del tänker att det där hjälper väl inte. Några fjuttiga pappershjärtan som dagisbarn och stickmostrar hängt upp. Men där tror jag de tänker fel. Det hjälper så in i vassen! För om vi som inte är främlingsfientliga säger det högt och visar det på alla möjliga såna här positiva samlade sätt så kommer det definitivt att påverka i det lilla. Och det är där allt börjar och gror. I det lilla sammanhanget. Vid fikabordet på jobbet, i ungängeskretsen, i familjen, i släkten och framför allt på nätet! Det kommer inte att bli lika lätt att sitta där och vara smygrasist och fälla plumpa kommentarer. Det kommer att bli pinsamt att vara inskränkt om de som inte är det verkar vara både fler och populärare. Smygrasismen finns med idag som ett unket men tyvärr vanligt sällskap. Den som inte håller med orkar inte alltid ta strid varje gång utan sitter tyst när morbror Gunnar säger för femtionde gången Ja såna där vet man ju hur de är! och man tänker obildade gamla gubbstrutt men låter det vara. Men nu kommer de här ljumma vindarna att sippra in överallt och sprida sitt varma budskap och på sikt kommer inte ens den inskränktaste lilla gammelfarfar att känna att det är okej att vara homofob eller rasist eller vad han nu trodde att han var.

Tror ni inte att kärleken övervinner allt?  Även de som tror sig hata invandrare, homosexuella, feminister och alla andra som de tycker inte passar in i deras normtänkande blir nog sugna på att dras in i kärleksbubblan där allt är varmt och gott. Om vi fortsätter att visa att det här är vägen att gå, att det är skönare med varma vindar som räcker till alla så kanske färre och färre dras till den där kylan som dock bjuder på gemenskap men av fel sort. Ingen vill väl egentligen hata? Det mår ingen bra av. Så i min allra naivaste enfald tror jag på såna här krafter som vi fått se mer och mer av. Kärleksaktioner som inte utesluter utan öppnar sina armar för alla som vill vara med.
Och som avslutning på lördagens aktion i Luleå blev Europas framröstning av Conchita en underbar final!
Visst känner ni hur det blåser varmt och gott från alla håll och kanter! Hurra för de varma vindarna!!!